Start
Om rasen
Bildsvep
Våra Kuvasz
A-kull
Zazza
Några korta förklaringar på sjukdomar
Se även SKKs Anomalex
PRA är en ärftlig förtvining av näthinnan som alltid leder till blindhet och förekommer hos människor liksom hos djur.
En form av PRA nedärvs recessivt beroende
på en defekt gen. De första tecknen på PRA kan upptäckas vid ögonspegling redan vid
1-2 års ålder.
En individ som utvecklar PRA har fått sina
PRA-anlag från båda föräldrarna.
Men eftersom anlaget nedärvs recessivt kan anlag finnas dolda i generationer bakåt eftersom individer med endast ett PRA-anlag, aldrig kommer att visa några tecken på sjukdomen. Däremot är de ”bärare” av en defekt gen, och kommer, om de går i avel,
föra detta anlag vidare.
Sedan år 2006 kan man göraDNA-test. Blodprov tas på hunden och skickas sedan
till Optigen som finns i USA.
Man kan se vilken hund som har PRA och
vem som är "bärare". Det är en stor hjälp
för uppfödare, att kunna testa avelsdjuren innan.
PRA omfattas av SKK:s hälsoprogram.
Hundar som har fått diagnosen PRA och hundar som visat sig vara kända anlags- bärare för PRA skall ej användas i avel. Avkomman från
dessa kan inte registreras i SKK.
Katarakt eller grå starr kan uppträda hos valpar, hos vuxna relativt unga hundar samt hos äldre (gamla) hundar.
Katarakt kan i svårare fall leda till blindhet.
Katarakt hos äldre hundar är ”naturlig” på grund av linsens åldrande.
Skulle den uppträda hos yngre hundar kan den vara sjuklig och ärftligt betingad.
Dilaterad = uttänjd
Cardiomyopati = sjukdom i hjärtmuskeln
En kronisk och progressiv sjukdom som för-
löper under flera år. Under sjukdomens utveckling är djuret ofta utan symptom och perioden brukar gå spårlöst förbi för djurägaren.
De första symptomen visar sig vanligen bara ett par veckor före hjärtsvikt inträffar. Djuret blir orkeslöst, tappar aptiten och utvecklar så småningom ascites. Därefter utvecklas en vänstersidig svikt med lungödem. Tecken på det är andnöd och hosta. En hårt arbetande hund märker man det tidigare genom att den inte orkar lika mycket som förut
Röntgenundersökning vid DCM visar ofta
hjärtförstoring, lungödem och ibland vätska i brösthålan och/eller bukhålan, men ej heller detta är specifikt för DCM utan ses vid fler-
talet hjärtsjukdomar.
Endast 10-25 proc. av hundar med DCM har blåsljud. Diagnosen DCM kan endast fastställas med ultraljudsundersökning (Ekokardiografi) och är det enda sättet att säkert fastställa diagnosen DCM.
Det beror på att denna teknik, till skillnad
från röntgen och EKG, dels ger en bild av hjärtats inre strukturer, dels avbildar hjärtats rörelse. Man kan således direkt inspektera hjärtats pumpförmåga, vilket är avgörande
för diagnosen av denna sjukdom.
Prognosen vid DCM är mycket varierande
och svår att förutsäga. En del djur är så sjuka redan vid första besöket att de måste avlivas direkt av djurskyddsskäl, andra blir med be- handling/Medicinering mer eller mindre helt symptomfria och kan leva så i flera år. Sjukdomen drabbar företrädesvis medelstora och stora hundar. Enligt internationell litteratur är det vissa familjer av raserna boxer, cocker spaniel, dobermann, grand danois, irländsk varghund och newfound- landshund som drabbas oftare av DCM än andra.
En ärftlig genes kan misstänkas pga ras- disposition och familjär förekomst, men eventuell arvsgång är inte klarlagd.
Hos människa förekommer en ärftlig, X-kromosombunden form av DCM.
Hos människor med denna sjukdom
har man också påvisat antikroppar
mot olika kroppsegna strukturer i hjärtat.
Höftleden är en kulled och förenar lårbenet med bäckenet.
Höftledsdysplasi -felaktig utveckling av höft- leden (ledskålen är för grund) är en mycket vanlig åkomma hos många raser.
Till skillnad från höftledsdysplasi hos
människa där utvecklingsrubbningen i flertalet fall kan påvisas redan hos spädbarn kan man hos hundar ytterst sällan hitta något fel på de unga valparna.
Rubbningen i ledens utveckling äger rum under hundens uppväxttid och först när skel- ettet är moget kan man med god säkerhet bedöma höftledernas utseende med hjälp av röntgen.
Riskerna för att en hund ska utveckla höft- ledsdysplasi är till stor del ärftligt betingade.
Armbågsleden är en gångjärnsled.
Vetenskapliga studier visar att utvecklingen av armbågsledsarthros hos de undersökta ras- erna till stor del är ärftligt betingad.
Mycket återstår dock att studera, såsom vilka raser som är drabbade i nämnvärd utsträck- ning, skillnader i arvbarhet mellan raser, avkommebedömning med avseende på kull- syskon osv.
Trots detta rekommenderas att endast hundar utan arthrosförändringar används till avel.
Defekter i testiklarnas nedvandring till pungen leder till att den ena eller båda testiklarna är belägna i ljumsken eller i bukhålan.
Arvsgången är recessiv och könsbunden (i och med att tikarna inte visar någon defekt). Arvbarheten (heritabiliteten) är 0,5 - 0,8 (50%-80%).
Det är dock så att fler än en enkel gen är involverad.
(Monochid om det bara är en testikel nere och kryptochid när båda inte är nere)
Defekten kan ha lite olika nedärvning i skilda raser.
Ett har de dock alla gemensamt. Om testiklar- na blir kvar i bukhålan kommer hanhunden att bli steril. Han kan då inte nedärva defekten till några avkommor. Därmed är defekten "själv- rensande" i avelsarbetet.
Copyright© 1996–2009 Ulrica Hermelin.